Vad kan ditt barn?

I det svenska samhället har vi en extrem vilja att beskriva barnens brister istället för det de kan. Det menar Ann-Katrin Svensson¹. Hon tycker att vi alltid  beskriver, talar om och ser det barnet inte kan. Hon berättar om två föräldrar som flyttade till ett annat land med sitt barn med Down Syndrom. Hon beskrev hur förvånade de blev av att i barnets nya skola inte få frågan om vad han inte kan utan man bara frågade om vad han kan.

Ann-Karins Svenssons tankar står i stark kontrast mot en annan föreläsares² beskrivning av flerspråkiga barn . Hen beskriver vilka brister barnen kan ha i processen av inlärningen av det svenska språket. Men hen beskriver också hur pedagogen kan stödja den processen.

Föreläsaren² sa "När de börjar förskoleklass ska barnet kunna 8000-10000 ord". Hen utvecklade det uttalandet genom att förklara att annars är de efter när de börjar första klass, andra klass och så vidare. Det innebär också att de får svårt att få godkänt i andra ämnen som t.ex. matematik. Som jag tolkade det handlar det alltså om betygen, inte hur barnet använder kunskapen. Under föreläsningen beskrev hen förskolärarens uppdrag. Hen menar att det är inte vår uppgift att fokusera på att utveckla de starkare barnens förmågor. Utan förskolärarens uppgift är att fokusera på att lyfta de svagare barnen. Något stöd för detta i Läroplan för förskolan ( Lpfö 98 rev. 2010) har jag dock inte hittat. Jag vänder mig också mot att man beskriver vissa barn som starka och andra som svaga. Vilka barn tillhör vilken kategori? Innebär det att alla barn som har svenska som andra språk är svaga? Och varför är inte de barnen bärare av kompetens och kunskap?

Om man bara diskuterar och fokuserar på det barnet inte kan eller ger utryck för, innebär det att vi ständigt bemöter barnet utifrån deras brister. Det står i stark kontras till att se barnen som kompetenta individer samt att se lärandet som en process. Palmer (2011, ss. 20-21) beskriver lärandet som rhizomatiskt och inte som en rak linje med flera steg. Hon menar att likt trädets rötter växer kunskapen till en helhet där dess delar stödjer och utvecklar varandra.

Om man ser lärandet på det sättet är det självklart att barnet måste ha kunskap om språk, matematik, naturkunskap, livskunskap, hantverk med mera, därför att all kunskap ger grunden för mer kunskap. En brädd och ett djup i det man arbetar med är därför självklart. Det ger alla barn, med sina skilda förutsättningar, en möjlighet att utvecklas och växa.



_________________

¹Ann-Katrin Svensson,  Campus Varberg. 2014-10-02.

²Föreläsaren. Campus Varberg. 2014-10-03. Av respekt för att föreläsaren kan uppleva sig uthängd av att kritiseras i ett på nätet sökbart forum och att föreläsaren själv inte har haft möjlighet att ganska eller komentera det jag skrivit, väljer jag att inte namnge föreläsaren. 

Referenser

Läroplan för förskola Lpfö 98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: Skolverket

Palmer, Anna (2011). Hur blir man matematisk?: att skapa nya relationer till matematik och genus i arbetet med yngre barn. 1. uppl. Stockholm: Liber